Jag är förevigt tacksam för allt stöd och all kärlek jag får. Och nu är det min tur. Min tur att gengälda det. Till alla er som är lika nere som jag var, lika slutkörd, trött, uppgiven. Ni kommer orka ta er ur det, för någongång, någonstans kommer ni inse att ni faktiskt duger. Ni kommer inse att ni orkar kämpa, att ni är så jävla bäst och värda allt ni har, allt ni har åstadkommit. Och det går inte genom att knäppa med fingrarna, att nån säger "nejmen du är ju jätteduktig, fortsätt så" för det tar bara på ytan. Styrkan som krävs är något som ni frammanar medan ni funderar 24/7 på vem ni vill vara, hur ni ska komma dit. Då. Det är då som orden får en betydelse, det är då dom inte bara rinner av och flyter iväg. Vet inte om ni fattar något av det här, men tror att man måste gå igenom det för att känna det jag känner. Jag är fortfarande otroligt osäker i vissa lägen, kan stå och balansera på kanten till att ramla tillbaka men nu har jag något som håller i mig. Egentligen fanns det alltid där men ibland vill man inte bli hjälpt, man ska klara det själv. Men ibland måste man även inse att man inte klarar allt själv. Att ibland behöver man ladda om, starta från nytt och då behöver man en grund att stå på. En grund som inte kommer av ens egna ihåliga komplimanger. Ville bara skriva av lite positivt här också, så ni vet att det alltid går att komma tillbaka, börja om. Bara så att ni vet. Puss